När Hanna Marklund presenterade sig på rikssvenska skrattade jag nästan högt. Hon har ett djupt rotat Skelleftemål (ännu djupare när hon recenserar fotboll) och när hon inte pratar det blir det riktigt roligt.
Det fortsatte så. Hennes röst speglade känslorna hon beskrev, både i glädje och i sorg. Det var mycket fotboll, riktigt mycket faktiskt och jag sveptes med. Ja, jag hade riktigt trevligt!
Men så berättade hon också om sin storasyster som blev allvarligt sjuk och inte friskförklarad förrän fem år senare. Känslorna var med där också, de ledsna, och sedan alldeles lyckliga när det gått bra!
När sedan slutklämmen kom så skrattade jag högt!
Mitt betyg: +2 (skala -2 till +2)