Med en stillsam röst berättar Johanna Nordström så lugnt och fint om sin saknade storebror, en bror hon aldrig träffat. Det är inte den Johanna Nordström man kanske väntat sig, som skämtar hela tiden, är rolig.
Hon har skämtat sig genom livet, uppträtt på teater, gärna stått på scen, bland annat för att bli omtyckt. Jag hoppas att hon känner att det inte längre behövs.
I sommarpratet går hon tämligen kronologisk igenom sin uppväxt, från barn till vuxen, hela tiden med medvetenheten om den saknade brodern som en röd tråd.
Det är vackert.
Mitt betyg: +1 (skala -2 till +2)
Jag lyssnade den första halvtimmen under en kort promenad, och jag kommer inte att lyssna färdigt. Det fångade mig vi inte. Tyvärr. Jag hade inga förutfattade meningar. Inte heller några förväntningar.