Puh, det var många gånger jag kollade hur mycket det var kvar av programmet under min promenad.
”Jag, jag, jag.”
”Och då stod det så i min dagbok.”
”Då gjorde jag det, och tänk, då kom han och ville ha mig i den pjäsen” och så vidare i en dryg timme.
Nå, så illa var det kanske inte. Christina Schollin är ändå en stor skådespelerska, det sticker jag inte under stol med. Men jag har svårt för eget skrockande när man berättar om sig själv.
Så uppfattade jag det; hoppas att de flesta av lyssnarna hade en underbar stund.
Mitt betyg: -1 (skala -2 till +2)
Jag ska nog promenadlyssna på henne. När jag var barn beundrade jag henne och minns när hon fick barn efter barn och veckotidningarna fick nåt att skriva om. Jag erkänner att jag har slutat beundra henne för länge sedan. Mer egotrippade än hon och dottern är nog svårt att hitta. Ödmjukhet är en bristvara i den familjen. Det går knappast att komma undan den familjen, vilken kanal man än slår på, så är de där.
Nu har jag lyssnat, utom de sista fem minuterna, orkade inte längre.
Hon gav ett ansikte åt ”skrockandet” och självgodheten. Jag är nästan lite fascinerad över att en kvinna berättar så öppet om sin charm och sin begåvning. Att män gör det är vanligare – fast jag gillar inte det heller.