Dagens sommarprat var gårdagens motsats. Inte i känslostyrka men Ola Hurula hade ett annat sätt att få fram sina känslor och en helt annan historia att berätta.
Den var mörk, mycket mörk. Och hans röst var nedstämd, nästan blyg, vilket stämmer med hur han beskriver sitt förhållande till att tala, förr och nu.
Men trots stora svårigheter i sin uppväxt lät han aldrig bitter. Hans berättarröst var lugn och förmedlade svårigheterna utan större åthävor så att säga. Väldigt bra.
Och det fanns ljus i mörkret. Som när han träffade flickvännen som nu är hans fru.
Och musiken och konsten som gav honom en trygghet.
Fint.
Mitt betyg: +2 (skala -2 till +2)