Livia Fränkel berättar sin historia, och det är inte vilken som helst, nej förintelsens historia under andra världskriget. Med lugn och stadig röst för hon oss från barndomshemmet till Auschwitz och vidare. Hon drömmer om pojkar, som vilken 17-åring som helst, men hennes 17:e födelsedag firas i lägret och hennes syster Heidi hade samlat på sig bröd, så mycket att Livia kunde dela med sig. Livia och Heidi lyckas överleva och de kommer till Sverige.
Hennes sista ord i sommarpratet är viktiga:
”Jag hoppas du tar till dig min berättelse och för den vidare.”
Och lyssna. Bara gör det.
Mitt betyg: +2 (skala -2 till +2)